Förebilderna till vad vi i dag kallar konstsim hittar man i slutet av 1800-talet. Det var då man i en ambition att skapa en ny sorts vattenunderhållning började arbeta med olika mönster och ornament i vatten. De första konstsimmarna som utförde denna “vattenbalett” var män. Även den första kända tävlingen, i Berlin 1891, arrangerades för manliga simmare. 

Men det finns många som gör anspråk på att ha varit först. Australienska simmaren Annette Kellerman sägs att ha sått ett frö när hon uppträdde i en vattentank av glas i New York 1907. Och vid ett amerikanskt universitet införde Katherine “Kay” Curtis något som liknade konstsim, som motion för kvinnor. Och hon skulle senare även grunda en vattenbalett, hennes Modern Mermaids kan ses som en modell för Esther Williams-förknippade vattenshower av det större formatet. 

Man brukar också hävda att konstsimmet av i dag, eller “synkroniserad simning” som sporten vanligen kallas internationellt, har sina direkta rötter i säkerhetskurserna vid Royal Life Saving Society. Därifrån, med start på 1920-talet, utvecklade en grupp kanadensiska kvinnor, ledda av den välkända vattenpolospelaren och dykaren Margaret “Peg” Seller, vad de kallade “ornamental swimming”. Det rörde sig i grunden om nya tillämpningar av kända livräddnings- och simtekniker. Den första tävlingen i denna gren hölls i Montreal redan 1925. Margaret Seller segrade. 

Sporten växte och vann inledningsvis mark framför allt i USA. Män deltog till en början, bland annat i parprogram, men gradvis kom konstsimmet av någon anledning att bli en renodlad kvinnoidrott. Internationella tävlingar växte fram, och konstsim var uppvisningsgren vid Pan American Games i Buenos Aires 1951, olympisk uppvisningsgren i Helsingfors 1954. Konstsim invigde VM i simning i Belgrad 1973. Officiell olympisk gren blev konstsimsporten i samband med olympiaden i Los Angeles 1984, då som renodlad kvinnogren. I OS sker numera konstsimtävlingar med par- respektive lagprogram enbart för kvinnor. Män är förbjudna att delta.